Minnesstunden var mycket vacker. På och runt kistan lyste blommorna så vackert och Skogskapellet på Skogskyrkogården i Stockholm visade sig vara en fin miljö för ett avsked. Tyvärr blev det lite svårt för mig till en början att få in den rätta stämningen för vi var ett gäng på fem gamla elever som inte hittade det rätta kapellet. Vi stod och väntade på fel ställe på rätt tid, just där som jag varit på minneshögtid senast och när vi insåg vårt misstag tog det sin tid innan jag hittade någon att fråga. Väl på plats var svettpärlorna det starkaste intrycket under det första musikstycket vi kunde avnjuta. Det visade sig att Veesuis mamma valt att hålla sitt tal redan före utsatt tid, så det gick vi miste om. Kanske hade hennes tårar blivit för mycket för mig som första intryck, så det var kanske bra som det var, om än pinsamt, mycket pinsamt.
Nu var det i stället en stark känsla av något positivt som fick mitt hjärta att svälla. Blickarna gick om och om igen till den tomma rymden ovanför kistan där jag fick för mig att Veesuis ande svävade. Regnet förbyttes i solsken och ljuset forsade in. En av de forna eleverna rapporterade efteråt om ännu mer ljus än som var naturligt. Veeuis mamma hade valt ett musikstycke som hade väldigt speciella svängningar mellan finstämdhet och uppsluppenhet.
Det gick inte att hålla storsmilet tillbaka. Man blev glad mitt i det sorgliga.
Jag hade slitit en stor del av morgonen med att försöka göra en hjärtkrans med ängsblommor, akleja och olvon. Den låg i en kylväska på en fuktad handduk tillsammans med blommor som blev över. Min handblomma var en stor, lila krysantemum. Det kändes bra att få gå fram med allt detta, men jag blev lite konfunderad när kvinnan som stod före i kön kröp ner och viskade till kistgaveln. Hur gör man för att göra rätt och inte ännu mera fel? Kransen fick luta sig mot kistan för det hade inte sett bra ut om den tävlat med köpeblommorna ovanpå. Tack, Veesui, var det som mitt hjärta ville säga.
Jag tror sällskapet krävde två taxibilar och två privatbilar för att forslas vidare till Stockholm One efter ceremonin på Skogskyrkogården. Här blev Veesuis närvaro ännu mer påtaglig eftersom ett bildspel med foton från hans liv och andra foton för mig signalerade ”Stopp och belägg! Här har vi en kille i sina bästa år – det får inte vara så att han inte är här mitt ibland oss längre!” Jag blev arg och ledsen om vartannat och det var tur att jag kunde läsa mitt ”tal” från pappret för att få lite distans. Vidya hade dessförinnan pratat väldigt fint och personligt från hjärtat om åren som samarbetspartner till Veesui och även humoristiskt om Veesuis lektioner i bilkörning, ett härligt inslag från livet i lag med hästkrafter och stockholmstrafiken. Barbro Linders fina dikt var pricken över i.et innan vi kastade oss över smörgåsar, frukt och kakor.
Jag har inte varit på många begravningar, men de jag har varit på har alltid innehållit ett starkt positivt element av den glädje som råder när närstående får en chans att träffas. Vi i ”elevgruppen” hade mycket prat att ta igen till exempel. De få släktingar och personer från uppväxten som var där tycktes genomgå ett lyft när de fick klart för sig hur mycket bra saker Veesui/Joel ändå hann med att förverkliga under sitt avkortade liv. Jag sa till en trevlig man som sett honom leka som barn: ”Kanske det finns 80-åringar som inte hunnit med hälften så mycket.”
Själv blev jag positivt överraskad av att Veesuis mamma kände till min blogg och lovade gå in och läsa de senaste inläggen som hon missat. Några andra anmälde sig också som bloggläsare, så nu får jag väl sluta att tro att ingen läser och börja skärpa mig i stället!
Mot slutet fanns bara ”Sairama-gänget” kvar. Då lyssnade vi på en strålande Veesuimeditation och fick energiöverföring. Det var nästan läggdags när jag kom hem. I köket låg blommor och växtdelar från kransbygget. Jag hittade några pigga prästkragar att sätta i vas. Lite belåten kände jag mig att insamlingen för att stötta Veesuis senaste projekt gav ca 2000 kronor. Två av coacherna hade härliga framgångshistorier från att de coachat sig själva. Jag blev verkligen inspirerad att ta itu med det själv. Så Veesui lever vidare….