Det har varit en fantastisk sommar. Först var det min översvallande lycka över ljusets intåg. Kanske har jag mörkerfobi, men det är speciellt bilkörning jag inte gillar i mörker. Ett tag kunde jag inte köra mer än två mil ens på dagen utan att få alldeles för ont både här och där, men detta har jag utmanat i sommar. Med hjälp av automatväxel har det gått förvånansvärt bra. Det gällde ju att ta sig till Öland för två veckors Vedic Art -måleri. Om man bortser från den stora dos prestationsångest som härjade i min privata sfär var det helt omåttligt underbart. Jag kunde ju i alla fall njuta av enastående tavlor som andra målade. Solnedgångar och det soliga vädret var bonus. Jag hade fått för mig att något helt nytt ville ut i mina målningar, men det var egentligen bara när jag struntade i det och bara lekte som jag kunde glädjas åt flödet och det är ju det man vill åt - FLÖDET - WOW - 100 poäng! Lustigt nog så kom det lite lustiga vinkar i mitt spontana måleri som pekade på KÄRLEK. Det kändes bra.
När jag kom hem fick jag ett mycket kärleksfullt mottagande av sambon som packade för att resa till stugan i Norrbotten nästa dag. Han hade t o m sett till att fylla på med mat i skåpen förutom att ett skrovmål väntade på mig. Jag skulle sköta hus och jobba i två veckor var det planerat, men började snart längta till stugan och tvåsamheten. Väl där var det full rulle med släktbesök, bastubad och myggkliande, men det fanns något kärleksfullt i atmosfären som påminde om de första åren tillsammans i början av 2000-talet. Hur hängde nu detta ihop med kärleksparet jag målat fram? Det var sådant som kom i varannan målning när jag var singel. Men först - 1993 - målade jag två fåglar som tittade åt varsitt håll. Det var upptakten till skilsmässan efter 14 år med min dotters pappa.
Det är ju aldrig så att man planerar ett visst motiv i Vedic Art. Det bara kommer. Man ser saker i det lekfulla kaos som man först producerar och väljer sedan om man ska måla fram det eller ej. Innan jag upptäckte mitt kärlekspar hade jag först sett ett hjärta i ett buskage. Förra året, när jag målade i stugan, tog jag själv formen av en drake som sprutade eld på en annan drake. Det var ungefär så jag kände mig då, så jag kan alltså rapportera om ett lyft.
När jag våndades som värst framför mina kaosmålningar planerade jag hur själva utdelandet av mina målarfärger skulle gå till. Varför skulle jag syssla med denna hobby, jag som inte kunde måla? Mot slutet av de två veckorna köpte jag mer färger. De är annorlunda än akrylfärgerna och kräver lång invänjning. Måtte jag byta ut TV:n mot denna utvecklande terapi i vinter!
Jag måste ha något att syssla med när min sambo tränar inför Fjällräven Classic, tredje försöket. Om fjäll, denna härliga ingrediens i min pangsommar ska jag skriva senare.