Jag skulle prata om fjäll. Skogssjöar och fjäll kommer på förstaplats på min naturlista. Torne träsk är någonting mittemellan och att bila på vägen mot Narvik med det pampiga träsket nedanför sig medan fjälltopparna tornar upp sig runtom i stillsamt majestät – det heter duga!
Under tre dagar var jag fjällturist i mellanlyxklassen. Jag hade bokat tre nätter på vandrarhemmet i Abisko för att vänta in min sambo Leif som stretade på de elva milen från Nikkaluokta i något som heter Fjällräven Classic. 2000 personer gick med tält på ryggen, men några sprang och var i mål innan de hunnit tälta – efter 13 timmar.
Sådana vansinnigheter är inget för mig. Jag gick mer in för att njuta och det fungerade jättebra med hjälp av bil och skidlift. Visst gick jag med ryggsäck och vandringskängor också och blev rejält svettig, men sedan fanns det alltid någon servering med underskön utsikt att ta igen sig på. Läckra bakverk var gott sällskap, t ex hjortrongrottan på Nuoljas topp. I vandrarhemmets kök inhämtade jag tips om utflyktsmål från sådana som var mer bevandrade och det var svårt att få tiden att räcka till. Min sambo hade fräckheten att gå i mål på endast 53 timmar, vilket var 39 timmar bättre än förra året och då var det slut på känslan av eget äventyr. Jag hade hunnit prata med flera tävlingsmänniskor som skippade det mesta av sömnen, klarade tider runt trettio timmar och kunde förevisa rejält saboterade fötter, men jag hade samtidigt ordnat så att jag hade nattläger en extra natt ifall det skulle bli silvermedalj i år igen för min sambo. Det skulle bli i Björkliden och där kan man stirra på Lapporten tills det värker i ögonen. (När jag var där slumrade jag faktisk till i länsfåtöljen.) Jag förstod inte hur viktigt det var för sambon att vinna över f d chefen, som brukar springa maraton och åka Vasaloppet och denna järnvilja resulterade i en 40 minuter bättre tid än bossen. Innan dess var det många timmars förberedelse på Sats, så här kan alla andra i 50-årskris ta efter!
Min kompis ( kvinna, 50 ++) hade veckan före gått i samlad Stf-trupp mellan Abisko och Nikkaluokta och de hade bott i fjällstugor; i sängar eller på golvmadrasser. Hon är en kämpe hon också, för det finns inga hälsporrar, knäskador eller höftont som kan hålla henne borta från vandring. Det brukar bli två mil om dagen på dessa turer. Läkande salvor hör till utrustningen, liksom öronproppar. Och snarkspray.
Majoriteten av de tävlande i Fjällräven Classic var inte från Sverige. Vi kan verkligen vara stolta över vårt vackra land och vår allemansrätt! Vad finns det mer att säga? Jag rekommenderar fjäll och njutning är inte dumt i kombination! Häng med nästa augusti, du också!