Min inspiration i tisdags var "högsta kvalitet", men jag sparar den karamellen lite för idag har jag färska tankar ursprungna ur läsningen av "Flyga drake" . Många har säkert sett filmen gjord efter Kahled Hosseinis bok, men jag är lite sen i steppet och har först nu kommit till slutet av den fängslande boken. Jag var dessutom så dåligt påläst att jag ända tills min snabbresearch alldeles nyss trodde att det var en sann historia. "Sannberättelser är det som jag gillar mest" tänkte jag dessförinnan och drog en massa slutsatser utifrån intrigen i boken. Nu får jag nöja mig med att författaren och jag tydligen är inne på samma spår när det gäller fenomenet "karma".

Vi har alla olika bakgrund och i min är begreppet karma vardagsmat. Ibland utgår jag lite förhastat från att vi alla levt på samma diet, som när jag utgick från att danskarna som fixade min atlaskota nyligen skulle glädja sig över att Gangaji skulle komma till Köpenhamn i midsommar. De hade inte en aning om vem Gangaji var och kanske många som läste min blogg med hennes namn i titeln inte visste det heller. På mitten av nittiotalet var Gangaji den person som räddade mig från den begränsade uppfattningen att man måste vara klädd i vita tygsjok och helst ha skägg för att ha rätt att uttala sig om fenomenet upplysning. Gangaji pratade till sina "fellow americans" och andra iklädd långbyxor och smink. Det såg jag på den ena videon efter den andra och jag blev "hög" av att lyssna på henne. Paret som specialiserat sig på atlaskotor visste inte heller vem Byron Katie var. Jag sa att jag kände mig som hennes elever, för att jag tappat min mobil och skulle ta mig fram i Stockholm utan vare sig mobil eller pengar. Dem hade jag lämnat över till kotspecialisterna och sen var kontot tömt. På Byron Katies kurser får eleverna uppleva en dag i slummen, där de på egen hand ska klara sig utan ovanstående förnödenheter. (Byron Katie ligger bakom metoden "The Work". Jag har intervjuat henne och kan intyga att hon är helt underbar. Kärleken riktigt sprutar om henne.)

På den tiden som jag intervjuade "andliga storheter" på löpande band kände jag det som om jag måste ha väldigt bra karma. Karma betyder "handling" på sanskrit och innebär att varje handling lägger grunden till en ny. Utan tro på reinkarnation blir det omöjligt att prata om karma, för det skulle innebära att en baby född utan armar hunnit göra något ofog för att få det karmat. Troligen var det Maharishi Mahesh Yogi som introducerade begreppet för mig på 70-talet och sedan dess har jag grunnat på hur det fungerar. En sak som mina "självstudier" har kommit fram till är att det är något inom oss själva som väljer karma åt oss. Naturligtvis gör vi det inte medvetet med intellektet, men de där futtiga procenten som vi är medvetna om kan vi inte förvänta oss så mycket av. Alla som kämpat med att få attraktionslagen på sin sida, vet hur många dolda hinder det finns som sätter käppar i hjulet. Några djupt rotade grundtankar om tillvaron drar till sig mer energi än den medvetna kampen för att tänka positivt. "Jag är ovärdig" kan vara en sådan. Vissa människor hittar genast några stackars föräldrar att skylla på att dessa tankar kommit till, men det är här karma erbjuder en förklaring. Någonstans i djupet valde jag dessa föräldrar för att få de läxor som jag upplevde att jag behövde. ( Du kan bara svara på denna blogg genom att skriva till sairama eller till mig på agneta.milde@telia.com )

Var kommer nu Flyga drake in i bilden? Jo, i den historien har huvudpersonen blivit sömnlös på grund av saker han gjorde i sitt oförstånd under uppväxtåren. En person i hans närmaste krets känner till att han handlade orätt och ger honom som vuxen uppmaningen att "ställa till rätta". Förslaget väcker stark rädsla, men det går inte att återvända till fegisstrategierna. När det farliga uppdraget i talibanernas Afganistan närmar sig slutmålet, blir huvudpersonen slagen sönder och samman av sin forna fiende, numera taliban. Vad gör han då? Jo, han skrattar, skrattar som bara den. Äntligen har han frid i sin själ och känner att han sonat sitt "brott".

Detsamma hände mig. Jag var strax över tjugo när jag gjorde abort. Det andra alternativet fyllde mig då med skräck, för jag var inte torr bakom öronen, som min pappa sa. Sedan använde jag en hel del energi på att hitta människor som sa att det var okej att göra abort på ett så tidigt stadium, att själen inte parkerat och att själen skulle hitta ett bättre alternativ. På ytan blev det lugnt, men i djupet fanns bristen på förlåtelse. Tio år senare blev jag gravid med en annan far och fick en underbar dotter. När vi bestämt oss för att hon skulle få ett syskon gick det inte så bra. Efter en ångestfylld tid blev jag äntligen gravid, men det slutade i ett missfall som vi begravde i Roslagens skärgård, där vi var då. Hela jag visste att mitt "brott" nu var sonat och att det var en del i mig själv som iscensatt det hela. Tre år senare målade jag en tavla på en Vedic Art-kurs. Utan avsikt fick jag fram ett foster på bilden. En läkare som var där och målade kommenterade att fostret hade en treårings kropp. Även missfallet fanns lagrat som karma och ville ut ur mitt system. ( Vedic Art är magiskt!)

Om du hittar "Bashar" på Internet, kan du få lära dig ett litet knep. När klagoropen surrar i huvudet och vi förgäves letar efter någon eller något att skylla vår olycka på, ska vi gå till spegeln och säga till vår bild. "Jag upplever nu denna besvikelse, för att jag väljer att göra det!