En dag kommer jag att greppa hur det funkar fullt ut. För tillfället är jag en upptäcktsresande i något som betecknas Verkligheten även om jag tvivlar starkt på att det finns någon objektiv verklighet lika för alla. Jag har inte orkat läsa hela boken "Vad vet vi egentligen?" men jag har sett filmen och läst delar. Det räcker för att hålla mig kvar i detta tvivel. Ändå tycks det finnas eviga lagar som sätter villkoren för var och en som är i full färd med att forma sin verklighet. Ibland skulle man ju vilja logga ut från lagen om fullt ansvar och ta sig rättigheten att vara ett offer. Försöker gör vi väl lite till mans, men konsekvenserna leder knappast till lycka. Eftersom det finns journaler med mitt personnummer på och dessutom otäcka ord om en kronisk sjukdom skulle jag ju vilja frånsäga mig ansvaret för denna ingrediens i min livshistoria och jag kan ju ta ord som ärftlighet i min mun.

När jag för första gången stötte ihop med den "guru" som då hade den buddistiska hederstiteln Tathagata, sa han att jag fått med mig min sjukdom i det ärvda bagaget, men det lär ju vara så att jag vibrationsmässigt drogs till de föräldrar som skulle passa mig i detta livet. Jag tror på det. Snyggingen från Tyskland slutade sedermera med hederstiteln och blev Florian&Julia. Det tyckte jag var bra, eftersom Julia, som också blev Frau Schlosser, verkligen har en viktig uppgift att fylla.

Förra veckan kom Florian&Julia till Stockholm och jag trotsade värmeböljan och satt med på en Satsang (Möte i Sanning). Jag har tidigare haft stor utdelning av de satsanger jag lyssnat på ( de flesta på CD ) och den här gången var inget undantag. Vi fick förslaget att inte försöka gå tillbaka och minnas satsangen, ej heller berätta om den, men jag bestämde mig direkt för att jag ville ta med huvudbudskapet i en blogg. Det som var nytt för i år var den förlösande kraften i orden: "VAD ÄR DET SOM JAG OMEDVETET GÖR MOT MIG SJÄLV, SÅ ATT JAG HÅLLER MIG KVAR I MITT LIDANDE?" Man skulle inte söka efter ett svar, bara ta in undermeningen. En kvinna som satt i rullstol tycktes få stor behållning av frågan. Från att ha kravlat sig till stolen mitt emot Florin och misslyckats med att ta sig upp utan hjälp, kunde hon efter sin inre resa bort från offerrollen ta Florians hand och gå tillbaka till sin plats på golvet. Florian sa sig veta att vi upprepar vår lidandehistoria för att vi tror att vi på detta sätt håller ett ännu större lidande borta från oss. Den dag vi bjuder in detta monster av undanstoppat lidande upptäcker vi att det inte alls var så farligt.

Vad händer då i en så´n som jag? Jo, det djävulska intellektet tror att det ska klura ut vilket lidande det är som skrämmer mig så mycket att jag föredrar att vara kroniskt sjuk. Det är en fälla. Intellektet skapar faktiskt en ny distans till grundlidandet genom att blanda sig i. ("Lita på mig! Jag tar hand om det här! säger egot.") Det är faktiskt bättre att gå till en hyposyntesterapeut och få hjälp att bjuda in våra monster. När vi allierar oss med närvaron och livet självt kommer monstren upp i den ordning vi klarar att hantera dem. Varje människa klättrar på sin egen vibrationsstege och höjer sig i den takt som vi kan införliva våra visioner.

Igår lyssnade jag på Esther Hicks, när jag rensade kantareller. Då stod det klart för mig hur vi vanemässigt låter tankar om det som vi vill lämna bakom oss sabotera manifestationen av vår nya vision. Jag kan säga till mig själv att jag vill göra mitt bästa för att förbättra en viss relation, men ändå släpper jag in tankar, som jag redan tänkt alltför många gånger, som har dömanden om den andra människan och en förtjusning över att få rätt ännu en gång, när något upprepar sig av det som gjorde att jag ville ha en förändring. Den vibration jag vill ha är acceptans och kärlek i mitt hjärta. Kanske behöver jag börja med en vision av påhittighet och mod? Jag kom faktiskt på en grej i morse, som förhoppningsvis ska visa sig vara den påhittighet jag behövde.

Risken finns att jag aldrig kommer att greppa någonting fullt ut. Det är mycket troligt att lyckan ligger i att sluta försöka greppa, att bara inse att Livet ordnar allt utan intellektets hjälp. I natt lyssnade jag på en meditation med Veesui Versaichi, som både handlade om Alladins lampa och överlämnandet till livet. På Vedic Art-kursen berättade grundaren Curt Källman att han införlivat principen om att först önska och sedan glömma (dvs måla över) för att konsteleverna skulle få fatt i önskningarnas uppfyllande som heter Kama på sanskrit.

Det ska bli en glädje för mig att få berätta om hur bra det funkar att leva enligt ovanstående receptblandning. Man har ju rätt att vara upptäcktsresande, eller hur?