Det finns väl inga gränser för hur mycket hjärtat kan öppna sig, men efter första dagen på Sammadarshinijis Oneness-kurs blev det för första gången övertygande klart hur jag kan ha det när hjärtat är ensamt vid rodret. Huvudet var definitivt satt i standby och det var svårt att tänka ut vad jag behövde i affären, som vi gick till efteråt, för jag hade inga behov som behövde fyllas med något. Jag satt utanför och väntade och kände det som om jag tittade på de förbipasserande med hjärtat. De bara smälte ihop med mig i stället för att vara främlingar och färden på blå linjen var inget undantag.

Nu kommer tiotusenkronorsfrågan: Hur gör man för att få leva så jämt? Jag vet bara vad jag gjorde för att få uppleva några dagar och det var ändå inte konstant flöde. Vi gjorde nämligen en massa processarbete och de flesta vet att det är detsamma som att för en gångs skull bejaka det som man försökt förneka och fly ifrån.

Den där första kvällen hade vi dessutom fått i uppgift att leva ut känslorna som om vi vore små barn på nytt och det blev ett hjärtskärande jämmerdalsskrikande som lätt kunde få hotellpersonalen på flykt. (Det var väl därför vi bara fick nudlar nästa dag!) Vi fick lära oss vilka slags obalanser som varje chakra gömmer på och sedan gå igenom dem alla. Det var starkt. När jag gick ut genom stora porten stod mannen där som jag en gång uppvaktade, i tron att han var min tvillingsjäl. Han väntade på en tjusig blondin. Tvillingsjälen hade bett om att få ha min vänskap, den där gången han talade om att jag inte var hans drömmars kvinna, så jag hälsade glatt på både honom och blondinen och var inom mig förvånad över att det gick så lätt och smärtfritt. Kanske hade jag släppt ifrån mig den "sågade" smärtan när jag bölade mig igenom chakra efter chakra. Det fanns ju fler fall av rent grymma sågningar i mitt förflutna.

Vad sägs om att du är på besök hos din "pojkvän" som pyser iväg för att träffa någon som han upptäckt sen ni sågs senast och du blir ensam kvar i hans boning många mil hemifrån? Två gånger hände det. och kanske var det för att få fatt i känslan som kom när jag låg där i kuvösen, som jag måste få dessa upplevelser av onåbar kärlek. Sen nappade jag för dåligt på betet och lät inte smärtan komma fram, så då fick det bli Onenesskurser i stället och naturligtvis hyposyntes.

Vad som gjorde mig så glad under denna kurs var att vi på bara tre dagar kunde göra ett så stort jobb med oss själva. Det är ju det mest självklara som ger de mest upplyftande resultaten. Relationen till föräldrarna är guldmedaljen, för den som lyckas rensa där och då blir det enklare att ta itu med relationen till den här personen som kallas jag. Sedan kommer alla andra nära och viktiga kontakter. De flesta har ju lyckats mer eller mindre bra med det intima livet, det som hägrar som något fantastiskt när vi inte har någon partner och sedan står för merparten av våra klagomål när vi har länkat ihop oss med någon. Jag har talat för mig själv! Men jag tycker att jag efter kursen ännu mer fått upp ögonen för vilka mönster som brukar sabotera för mig och jag har blivit mer villig att känna i stället för att projicera.

Vi fick i läxa att känna jobbigheter tio minuter om dagen och så skulle vi ägna lika mycket tid åt att visualisera våra mål. Hyposyntes på sig själv, kan man kalla båda sakerna. Det ena handlar om att bejaka och tillåta det som är och det andra om att vara medskapare i det yttre livet.

Vårt inre liv kan vi bara observera, men det yttre livet kan vi kreera. I det inre finns inget rätt eller fel. I det yttre samlar vi energi för att göra skillnad. Och tackar för allt som faktiskt för utvecklingen framåt. (Tack för den nya tonen mellan mig och min partner!)

För Sammadarhiniji var det så självklart att vi bara blir lyckliga när vi lärt oss givandets gåva.

Det är väl därför Einhorns bok om konsten att vara snäll redan blivit en "klassiker". De flesta börjar upptäcka det ihåliga i enbart konsumtion och underhållning på en skärm, men tar vi konsekvenserna av våra upptäckter? Jag känner en kvinna som är starkt märkt av sjukdom och på sistone även ålder. Hon använder den lilla energi hon har till att köpa Tolle-böcker och liknande inspiration, som hon sedan skickar till fängelser eller politiker. Ganska ofta får hon in insändare. Senast skrev hon om Västeråsbon som har till hobby att plocka bort skräpet i sina närliggande grönområden. Igår beställde hon två tidningar från en organisation, ( Change Inspirational?) som har Mahatma Gandhis sonson som ledare, för att jag skulle få läsa och sprida vidare.

När jag se