Sjön låg spegelblank och solen sken från en blå septemberhimmel. När jag lät mig bedåras av utsikten kändes det som om sjön talade till mig, som om den ropade efter min hundraprocentiga uppmärksamhet, så att jag verkligen inte skulle gå miste om den vidunderliga skönheten som serverades alldeles gratis. "Hej där! Känn hur jag tar dig till himmelska höjder! Låt dig smälta samman med min stillhet! Upptäck att vi är ett!"

Min senaste diamantspridare heter Michael Singer och jag vet ingenting om honom annat än att jag lyssnat på en inspelning där han pratar om uppvaknandet med härlig humor. Talet avslutades med Jai Guru Dev, precis så som Maharishi avslutade sina tal, så det kan ju hända att han är en gammal TM-kollega. Annars har han en annan stor lärare i åtanke än "vår" Guru Dev (Maharsihis mästare), för det betyder ju bara "stor lärare".

Som vanligt lyssnade jag nattetid, men jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv när Michael härmade hur vårt sinne går på och saboterar för oss mest hela tiden. Sinnet är roten till alla problem, betonade han. Utan sinnets kommentarer är livet en gåva som vecklar ut sig sekund för sekund oberoende om det hela kommenteras eller inte. När vi kommenterar går vi miste om gåvan. Visst är sinnet starkt nog att locka iväg oss, ja, sinnet kan t o m få oss att ända vårt eget eller någon annans liv, men det kan cigaretter också. Och det går att leva sitt liv utan cigarettrök i lungorna. Det går att sluta lyssna till sinnet också, sa Michael Singer. Det är bara att sluta! Antingen är vi med eller mot. De upplysta brukar säga att man inte kan vara till hälften gravid. Man kan inte vara till hälften närvarande heller.

Just det där fick jag en insikt om för några dagar sedan och jag försökte fånga det hela i en liknelse. Det stod klart för mig att de gånger jag varit i kontakt med inre frid genom åren aldrig har handlat om en gradering av det goda. Det har inte varit en utveckling av friden från stilla stunder i barndomen till idag. Har friden varit där så har den varit där och då har den varit prima vara även om jag var sjutton år och just hade lärt mig meditera eller tjugotvå och på sommarkurs med Maharishi, trettiotvå och berusad av att lära människor meditera, fyrtiotvå och i härlig extas av att måla Vedic Art eller femtiotvå och tillsammans med en upplyst ryss som skjutsade mig på scooter i Indien. När solen lyser fram mellan molnen så är det samma sol även om jag väntat på den i en månad eller två timmar. Solen strålar ut det den strålar ut och betingelserna på jorden gör att skeendet tas emot lite olika i Sahara och Sibirien.

När jag lyssnade till Michael Singer insåg jag det sorgliga i alla ögonblick som solen skiner förgäves, bara för att jag hellre lyssnar till mitt sinnes eviga tjatter än ger plats för friden.

Ibland får jag för mig att sinnet tjattrar extra mycket för att det är hotat av alla solglimtar som trots allt får tränga igenom. Det blir ju inte bättre att ta strid. Den som ska sluta röka, får ofta rådet att njuta extra medvetet av de cigaretter som ännu blir tända. Man ska känna hur röken tar sig in i olika delar av kroppen och leva i stark medvetenhet om smak och lukt.

Jag har tänkt specialbeställa en kashmirkofta från Nepal och färgtokig som jag är har det blivit en svår uppgift att välja vilken av alla underbara färger koftan ska ha. Så när jag skulle ta dagens promenad i solen hann jag gå ganska långt innan jag insåg att jag gick miste om promenaden för alla funderingar om färgvalet. Här gjorde jag ett försök att senarelägga detta rundsnack för att hellre gå ner i hjärtat och ta in allt det vackra som naturen bjöd på. "Ska jag kanske ta ljust blålila? Det passar ju både sommar och vinter." Det dröjde inte länge förrän sinnet var igång igen. Men så kom jag till den där underbara passagen på Upplandsleden som känns lite som bokskog. Solen strilade förföriskt mellan lövverket och jag fylldes av tacksamhet för att leva i en så fantastisk naturidyll. Men först var jag ett med upplevelsen. Prima sol. Prima frid. Inget halvdant här inte! En uppförsbacke i skugga räckte för att frestas igen. " Mörkt blålila är ju verkligen min senaste favoritfärg. Som clematis. Jag har ju alltid drömt om att få ha en klematis. ( Vi köpte fel - det blev alpklematis med lite blekare blommor.) Jag har ju en sommarkjol som skulle passa till."

Hallå hjärtat - hur känns det att vara i hjärtat? Sköönt! Några stenar vid sidan av stigen flörtade visst med mig. Det var igen den där starka känslan av att de talade till mig. Jag tackade och tog emot, men senare funderade jag på om solen verkligen lyst på dessa stenar eller om de utmärkt sig ändå där i skuggan. Det får jag aldrig reda på. Min upplevelse var att solen lyste med prima strålglans.