Jag har efter snart två års återhämtningsperiod från en utmattningsdepression nått den insikten att jag inte kommer att gå tillbaks till att vara den som jag var förut, jag kommer inte att klara av att hålla samma tempo, inte heller kan jag längre förmå mig göra sådant som jag inte vill eller inte tycker om, det går bara inte.

Det är egentligen en befrielse men samtidigt skrämmande när jag varit van att hålla ett ganska högt tempo, att det låg på mina axlar att rädda världen från undergång och många gånger gjort saker bara för att jag ville bli omtyckt av alla.

Jag fick en aha-upplevelse i förra veckan då jag plötsligt insåg att jag inte kan gå tillbaks till det sättet att leva, att jag inte längre kan göra våld på mig själv utan från och med nu bara kan göra sådant som verkligen får mig att må bra och att saker och ting får ta den tid det tar. Ingen mer stress, jag klarar det bara inte.

Hela mitt liv har jag tillbringat med att tillgodose andras behov istället för mina egna, jag visste inte ens att jag hade några, bara att jag aldrig var riktigt lycklig men kunde inte sätta fingret på vad som var fel. Nu vet jag och utifrån det sätter jag mina gränser vad gäller att utplåna mig själv för att finnas till för andra.

Kan inte låta bli att le åt mig själv när jag tänker på den enorma omväg jag tagit för att nå dit jag är idag. Först nu vid 33 årsålder vågar jag tro på min inre potential och leva min dröm, först nu vågar jag möta mina rädslor och göra dom till mina vänner, antar att det är bättre sent än aldrig....