Livet har sedan hösten 2007 och under året 2008 bjudit på situationer som jag nog aldrig haft en tanke på att jag skulle kunna befinna mig i, och först när de inträffade insåg jag hur mycket jag tagit för givet. Den första händelsen var en "frozen shoulder", som gjorde det omöjligt att fortsätta arbeta med massage, som gav huvudinkomsten i mitt företag. Jag har alltid haft en kropp som "orkat", och plötsligt var det inte så, och källan till mitt levebröd försvann. I april 2009 tog min lillebror sitt liv, efter många år av dåligt mående, ena dagen där, nästa dag "borta".....Dessa händelser gav mig anledning att fundera över hur lätt det är att ta saker för givna, och att leva i villfarelsen att det som finns omkring mig är beständigt, (åtminstone så länge jag finns här). Plötsligt gick det upp för mig att jag nog räknat med att min kropp skulle hålla så länge jag ville massera, och att min bror skulle finnas kvar , i alla fall tills vi blev äldre. Kanske är dessa villfarelser en del av överlevnadsmekanismen, för vi har ju aldrig fått några garantier eller löften.Men de svåra upplevelserna i livet ger kanske också de största insikterna, och förhoppnings vis lärdomen att inte vänta alltför länge med det man känner är viktigt, för på några sekunder kan livet se helt annorlunda ut....