Är du som jag helt ointresserad av att titta på våldsspäckade filmer och alltför deprimerande skildringar av den värsta misären? Jag måste vara ärlig och säga att det inte känns alltför lockande att titta på filmen ”Precious” som är sponsrad av Oprah Winfrey, just därför att  människor i djupt olyckliga omständigheter skulle komma mig alltför nära inpå livet. Nog har jag sett många sådana filmer och jag minns att en var gjord av den japanska filmmakaren Kurosawa och den älskade jag – ”Do des ka den”  tror jag den hette och den visade hur människor levde i utkanterna av Tokyo i värsta fattigdomen, men med andras lyxliv mycket nära inpå sig. Det var på den tiden jag inte ens trodde att Sverige hade hemlösa som en alldeles egen onämnbar klass. Jag hade inte ens varit i Indien då och chockerats av skjulen som skulle föreställa bostäder alldeles i närheten av diplomatpalatsen i New Delhi. Inte heller hade jag passerat förbi tältstaden i Manilla som låg mitt framför den superlyxiga jätteaffär som jag hade ärende till.

På den tiden trodde jag väl aldrig att mitt eget liv skulle kantas av så många lågbudgetalternativ och flera års erfarenheter av att själv få ta emot allmosor från skattemedel.

Jag vet inte om jag är inne på fel spår, men målet är i alla fall att prioritera visionen av motsatsen och inte befatta mig så mycket med det som har med brist och offermentalitet att göra. Innan det är dags att hamna i en urna skulle jag faktiskt vilja ha erfarenheten av överflöd och bekymmersfria år vad min ekonomi anbelangar. Jag vet inte hur det går ihop med uppstigning och allt det där, men jag ska passa på att känna mig rik så mycket jag bara kan!

Hur som helst så har jag parallellt med boken om bönesvar, som har kommit till rena rama miraklen nu, börjat läsa min idol Bob Hanssons bok: Gunnar. Han driver där tesen att alla människor styrs av självhat och först tyckte jag inte att det var särskilt uppbyggligt att läsa.

Huvudpersonen förklarar t o m för sitt barnbarn om hur självhatet verkar. Till min förvåning fick det motsatt effekt. Jag blev mer bekant med självhatets yttringar och blev medveten om vilka val som kom från självhat och vilka som kom från kärlek. I stället för att stövla på i gamla fotspår kom medvetenheten till min räddning och jag kunde gå från självhat till ro i själen. Inte vet jag vad som händer när jag har läst hela boken.

Inte vet jag heller om våldstinna filmer skulle hjälpa mig att tacka nej till våld och i stället välja kärlek. Våldet i självhat tycks mig annorlunda även om det för vissa personer kan yttra sig i övervåld mot andra. I mitt fall är det nog mer kritik mot andra som står för mitt våld.

Möjligen kan filmer om livet i värsta misären öka min vilja att verka för en förändring. Det är meningen att mitt engagemang i somaliernas situation ska leda åt ett bättre håll, men jag har ännu inte sett bevisen så klart. Igår lyckades en somalisk kvinna jag känner äntligen få till en ansökan om att hennes barn ska flyttas till Walldorfskola. Det var inte min förtjänst, men det kan leda till ett trendbrott i Tensta. Det är inte längre självklart att barnen ska indoktrineras i muslimska skolor.

Jag har i alla fall skickat efter ”Slumdog millionaire”.