Idag skulle jag balanseras inför min auratransformation och först kom vi in på en lång diskussion om kollektivt medvetande, transformatören John och jag. Efter lite trögt motstånd i hjärnvindlingarna fick jag en ny vinkling på det hela. Jag har alltid tidigare tänkt mig att jag obevekligt påverkas av det kollektiva medvetandet och därför måste vara med och jobba på att detta medvetande höjer sig från att vara negativt till att bli positivt. Det fanns en tid då jag slog mig själv på bröstet för att jag dagligen satt i gruppmeditation och drog mitt strå till stacken. John menade att så fort jag lämnar min kärleksfulla uppkoppling i meditationen är jag tillbaka i riskzonen för att påverkas av än det ena, än det andra. Mina tankar och känslor behöver inte ens komma från mig utan kan plockas upp från det kollektiva medvetandet som omger mig. Det kanske kan ha en effekt om 8000 personer på jorden sitter i djupmeditation dygnet om, trodde John och han förnekade inte att de försök som gjorts med att få till ”hundrade apan-effekten” har varit av värde. Två tusen djupmeditatörer i Iowa förhindrar kanske mer sattyg än vi tror. Det brukar ju synas på statistiken att våldet och olyckorna minskar. Jag hörde dock att det kunde bli en drastisk och otrevlig försämring den dag då meditatörerna packar sin väska och åker hem, alla på en gång, så detta är något administratörerna av den s k Maharishieffekten försöker undvika. Zenbuddister och andra grupperingar har också gett sig på att meditera fram slående effekter på brottsstatistiken.

Min afrikanska vän fick en aha-upplevelse av att bli presenterad för begreppet kollektivt medvetande. Det tycks ju väldigt troligt att afrikanernas kollektiva medvetande skiljer från t ex svenskarnas kollektiva medvetande och att det inte är en lätt sak att försöka mixa de tu.

Dock blev jag påmind om tvillingforskning som visar att två bortadopterade tvillingar går in i det kollektiva medvetande som råder där de hamnar och kan utvecklas väldigt olika om de har levt i skilda miljöer. Man kan gå vidare och fråga sig hur mycket som vi över huvud taget kan kalla vårt eget unika medvetande när vi har perspektivet att vi klipper och klistrar så mycket från omgivningen. Kanske borde jag fråga mig själv om jag över huvud taget kan välja någonting utan att vara påverkad utifrån medvetet och omedvetet.

John presenterade en attraktiv lösning: Kliv ur det kollektiva medvetandet och bli helt självrefererande! Människor som får hjälp att utvecklas genom auratransformation sägs först gå igenom en utvecklingsfas där det blir viktigt att hitta sina autentiska val, att kunna säga ja och nej och verkligen stå för det. Gränssättning kopplas till hur det känns i hjärtat och konsekvenserna av att inte lyssna inåt blir mer direkta. När den s k kristalliseringsprocessen kommit igång på allvar tar kärleken över mer och mer, vilket ökar känslan av att höra samman, men samtidigt levs livet här på jorden helt självständigt utan att individen behöver söka utanför sig själv för att må bra. Man är utanför allt som brukar kallas kollektivt medvetande samtidigt som man är oskiljaktigt förenad med allt och alla. Har inte alla stora lärare pratat om ett tillstånd där allt kan vara sant samtidigt? Att föreningen av motsatserna är det högsta? Vi kan kollapsa av kärlek samtidigt som ingenting är påverkat av det yttre. Tomheten är lika sann som fullheten.

Hur vet jag det? Jag vet ingenting, men det lockar mig att försöka ta reda på hur det förhåller sig. Nu börjar en ny fas av min forskning.

( Jag "forskade" så intensivt, blev auratransformerad och garderobtransformerad, så jag glömde lägga in bloggen. Agneta 8 maj)