Eftersom en bloggläsare (nu vet jag att det finns sådana!) ville att jag skulle skriva om min auratransformation, får jag väl göra det. Det har bara gått en vecka sedan dagen A och det handlar om en pågående process, så detta är bara början.

Det kan vara både fysiskt och psykiskt krävande för somliga att omkoppla sin aura till indigoaura och framför allt att ta sig igenom kristalliseringsprocessen som tar människan till femte dimensionen, som det heter så fint. På grund av sjukdomssymtomen jag lever med skulle jag, förutom en satsning på att få rätt PH-balans, förberedas med två balanseringssessioner på dryga timmen. Jag lade till några healingar med ”Bars” och en trumresa för mitt kön samt en ordentlig genomgång av fötterna enligt en metod som tibetanska munkar lärt ut. Här skulle förberedas minsann och kundaliniyoga blev grädden på moset. Allt detta gjorde att jag kände mig starkare än på länge och jag uppskattade verkligen de två balanseringarna. Det kändes som om gammalt skräp lossnade och lämnade en stark upplevelse av lätthet efter sig. Sen förväntade jag mig ett crescendo rakt in i himmelriket under själva auratransformationen.

Det blev inte riktigt så. Långa stunder var det bara en behaglig avslappning, men efter ett tag kände jag en begynnande huvudvärk, som gjorde att de närapå tre timmarna upplevdes ganska trögflytande. Jag blev ompysslad på allra bästa sätt och skulle förstås ha berättat om huvudvärken – den hade säkert kunnat tas bort med knackningsmetoden – men jag låtsades som ingenting. Efteråt hade jag bråttom iväg till kundaliniyogan och den fick huvudvärken att lätta något. Natten var intensiv med värstingdrömmar och på morgonen var huvudvärken värre än tidigare. Veesui-meditation och yoga fick den att lätta och jag kom iväg till sjukgymnastiken för att göra mitt gymprogram. Då upptäckte jag att jag kommit in i ett ovanligt flöde och det var som om jag tog mig igenom passet utan att känna minsta trötthet. Matshoppingen efteråt gick också lekande lätt. Det var som om jag hade mitt eget fridfulla ”space” oavsett vad som hände på ytan. Nästa dag började visserligen med huvudvärk, men den byttes till en stark frid och jag blev inte påverkad av de vanliga stressorerna. Utmaningarnas svårighetsgrad ökade under helgen, men det kändes mer som en otrevlig film än något som kunde påverka mig på djupet. Min reflektion var att sanningen alltid är vacker oavsett vad man tänker om den.

Det som skulle ske har skett. Jag känner mig mer samlad och fokuserad i mig själv och mindre splittrad. Jag gillar verkligen det jag upplever nu. För att testa lite har jag skjutit på min medicinering och inte fått de starka smärtreaktioner som brukar komma när jag låtit bli att ta sprutan mot RA. Jag kan inte knyta mina händer, men jag tycker att de ser mindre svullna ut.

Min granne som transformerades lite före mig är eld och lågor. Han säger att han fått ett helt nytt liv. Det gick inte att hålla kvar vid de gamla matvanorna och han har slutat röka. För det fick han extra hjälp av auratransformatören John Wannerot.

Innan man väljer det här paradigmet för utveckling tycker jag att man ska tänka igenom noga hur man vill ha sitt andliga liv. Om man älskar reikki och diksha måste man veta att sådana ljusintag inte anses gå ihop med kristalliseringsprocessen och den balansering som auratransformationen triggar igång. Slutmålet är troligen detsamma, men det kan ju vara en kul upplevelse att samlas i grupper om 64 och ge varandra 64 dikshor, vilket är utvecklingsvägen för somliga.

Själv lockades jag till en process som jordar mig mer och jag är mycket nöjd. Hade jag haft en hyposynteskompis till granne hade jag gärna kompletterat med det, men jag har tre grannar som ger Bars, så det får väl duga. Just nu letar jag inte efter annat än möjligen mirakelkurer för hälsan. Kanske lever jag mitt i en sådan, vem vet?

Denna blogg måste tyvärr sluta med en tyst minut för Veesui. Han hittade inte en mirakelkur för hälsan. Tack, Veesui för allt du gett mig! Ditt livsverk lyser upp mitt liv.