Om den första kärleken är som slånbärsblommor – då är det väl bara att beklaga. Om vi inte tar bort den biten av illusionen som kallas tid, förstås. Kanske Veesui lämnat tiden bakom sig nu ( eller är han med och hjälper oss?) och genomsyras av någonting helt annat. Jag har tänkt på min första förälskelse i Sai Rama och Hyposyntes. Inkluderat Veesui! Vad var det som gjorde att livet fick en sådan skjuts efter redan den första kursen?

När jag lyssnat på inspelningar från s k intervjuer har jag förstått en viktig ingrediens. Poletten om att jag skulle sluta klandra mig själv för mina återkommande mönster trillade troligen ner och öppnade upp för något klart behagligare. Processen handlade om att ta hem alla vilsegångna får och ge dem kärlek. Jag mådde i alla fall otroligt bra efter varje kurs och ville bara ha mer och mer och mer. Jag började väl ta mer lätt på det som kallades ”systemet” och bejakade det som aldrig förändras. Här har jag ganska ordagrant – lite bla bla är borttaget – skrivit ner bitar av mitt intervjumaterial, det som inte försvann i ett blixtnedslag= datorkrasch. 

Veesui:

”Det handlar om att låta mönstren komma hem, om att se sina mönster, att sluta blunda för dem. Vi kan inte ta ansvar för någonting som vi inte gör och våra mönster spelar ut sig själva speciellt så länge du inte vill ha dem och så länge du inte vill se dem. Att ta ansvar för mönstren är mer att se att det faktiskt finns mönster som spelar ut sig - negativa som positiva, fast det är de negativa vi vill komma åt. Att se sina negativa mönster och våga låta smärtan komma hem som ligger i mönstren får dem att gå bort för alltid.

Det är en sak att sitta och leka upplyst och säga att jag har ju de där mönstren, jag har verkligen sett dem och hur de spelar ut sig, men jag mår ju ganska bra ändå – då är man inte alls i kontakt med dem.

Det kan vara hur smärtsamt som helst att verkligen vara med mönstret här och nu och är man det kan även det som ligger bakom och orsakade mönstret komma hem.

Att ta ansvar för mönstren är omöjligt -  för då hade du ju varit i den medvetenheten att du hade valt något annat och i och med att det inte är du som gör det är du inte ansvarig – mönstret spelar ut sig självt. Och då kan du heller inte känna någon skuld över det. Det enda som händer då är att du blir mer stressad och känner dig dålig.

Lyckan, kärleken och friden ligger i att du inte kan förändras. Du har alltid varit och kommer alltid att vara rent medvetande och vad du upplever kan inte förändra dig. Upplevelser kan förändras, din kropp kan förändras, dina tankar kan förändras, dina känslor kan förändras, dina roller kan förändras, ditt sätt att var, tänka och fungera kan förändras, men du kan inte förändras Då kan du heller inte påverkas, för om du hade kunnat påverkas hade det kunnat göra att du hade förändrats, så du kan faktiskt inte påverkas av någon eller någonting.

Det folk vill göra är att de vill bli av med saker och ting, att någonting ska tas ifrån dem. Vad vi gör inom Hyposyntesen är att sakerna går den andra vägen, en inåtgående rörelse och genom att det kommer ända in i dem, så eftersom de är formlös medvetenhet kommer den form de vill bli av med att bli formlös och då upplevs det som att den försvinner. Man kan använda Sedonametoden eller någon annan hyposyntesteknik för att helt enkelt ta bort det. Men vad är det som händer? Jo vi tar bort uppmärksamheten – det är den som skapar saker – tar vi bort uppmärksamheten från det personen vill bli av med så finns det heller ingenting där. När man släpper det bara för en sekund så räcker det för att det ska släppas för alltid, men så länge man går omkring och inte vill ha det så stannar det kvar.

Ren upplysning handlar om att kunna möta sig själv och låta systemet med alla sina delar komma hem Det handlar om att kunna möta sig själv till hundra procent och verkligen se allting och kunna möta det utan att försöka skydda sig för det - utan verkligen låta allt komma hem genom att möta det med ett öppet hjärta. Upplysning är inte att ändra det som är i oss, det som kommer och går i medvetandet, utan vi förändrar vårt sätt att vara med det som kommer och går. Kanske finns det en upplysning där man inte har något system – Jesus var kanske där, men jag har inte träffat någon som inte har något system. Vad det handlar om för oss är hur vi kan möta oss själva och våra mönster med ett öppet hjärta utan att vilja göra någonting med det. Ett hjärta som är öppet vill inte bli av med någonting, vill inte förändra någonting – det vill möta allting precis som det är.