Tack vare att Sven Magnusson, tidningen Sökarens chefredaktör, skickade mig på en hyposynteskurs på Sai Rama 2006 började flera intressanta år, då jag fick guldkant på mitt liv som sjukskriven. Det var bara meningen att jag skulle skriva en artikel och för det hade det ju räckt med en intervju, men när jag läste titeln på kursen "Hur man blir levd av livet" ville jag prova det hela från insidan. Jag blev helt paff. Hur kunde vi med dessa enkla instruktioner skapa så fantastiska resultat? Detta gav mersmak och jag ordnade så att jag fick skriva i Energivågen också, Där handlade det mer om olika människors upplevelser och ihop med en annons blev det så stor efterfrågan på kurserna att Vidya och Veesui blev tvungna att hitta större lokaler. Flera av oss skrev upp oss på intresselistan för utbildning till hyposyntescoach och då skulle vi först gå alla helgkurser som fanns på programmet och en retreat. Det var en härlig tid. Jag reste till kurserna ihop med två grannar från Idealbyn och somliga kursdeltagare kom väldigt långväga ifrån och måste sova över i Stockholm. På ett tidigt stadium började jag experimentera med det jag lärt mig på en kompis här hemma och hon fick instruktioner så att hon kunde göra sessioner med mig. Vi blev båda väldigt nöjda. Någon av oss ringde och sa att det var en dålig dag. Det kunde vi lätt ändra på. Vi läste bara innantill i de manus jag fått med mig och sen mådde vi båda jättebra.

Här får du läsa min artikel utifrån mina första stapplande steg:

"Det började med en kille som testade allt för att springa ifrån sina problem. När han fick höra om upplysning blev han ännu mer ihärdig i kampen för att fixa sig själv. Han specialstuderade Course of Miracles och testade terapiformer av alla de slag, men upptäckte att hypnos och NLP (Neurolinguistic programming) var det som tycktes hjälpa bäst. Det sistnämnda handlar om att med hjälp av språket programmera om en persons mentala system, men när denne kille, som i en trumceremoni tog namnet Veesui Versaichi, satt med sin terapeut kunde han ändå undra om inte hans mentala dator hade för mycket virus för att kunna bli lagad. Han hade ju gjort sitt första självmordsförsök vid åtta års ålder.

Hur man blir levd av livet

En småkylig majdag sitter denne Veesui tillsammans med en kollega som han själv utbildat och tio förväntansfulla kursdeltagare och berättar att han genom en mardrömslik sjukhusvistelse i Indien äntligen lyckats ge upp alltsammans och nu upplever den orubbliga friden i att bli levd av livet. Det är titeln på kursen och flera av deltagarna har hittat hit via mailutskick eller sökning på nätet. Allt från hypnos till panikångest har fungerat som sökord. Två har redan gått kurs i Sai Ramas regi, som hyposyntesskolan heter, och berättar i pausen att de är mycket nöjda.

Vår träning i hyposyntes går ut på att vi läser upp frågemanus för varandra och den som sitter och blundar och svarar gör inre resor av olika slag. Kommer det upp hinder kan vi ta till den kända Sedonametoden och det slutar alltid med frid och fröjd. Man mår helt enkelt toppen och fattar ingenting av hur detta kunde fixas så lätt. Vi har först gjort listor på alla störande inslag i våra liv och det är dessa problem vi filar bort genom hyposyntesteknikerna. Då tittar den livsglädje fram som egentligen alltid funnits där. Vi har bara flyttat fokus.

Lite kosmisk energimeditation och andra ledda meditationer bättrar på resultaten.

Snabbaste hjälpen?

Om man läser på www.sairama.se ser man att det är många terapimetoder som varit med och inspirerat till hyposyntesen. Vi kan välja och vraka bland problemområden som vi kan tänkas ta itu med genom att beställa sessioner med Veesui eller nya kompanjonen Vidya Lindberg. Veesui säger på kursen att han hittills inte dykt på något problem som han inte haft själv och att de flesta känner sig nöjda efter tre sittningar. Vidya, som har sitt förflutna inom mentalvård och socialtjänst, förutom sidojobb som hypnosterapeut, säger:

-         Jag gick den här utbildningen för att få fler redskap att jobba med. Människor skall inte behöva gå flera år i terapi. Det tycker jag är hemskt."

Fortsättning följer!