Om man ska tala på en begravning ska man ha ett manuskript att läsa ur var det någon talarlärare som sa. Jag vet inte om jag vågar tala, men ungefär så här skulle jag i så fall säga till Veesui under ceremonin eller efterträffen:

Kära Veesui!

Tack för att du finns! De orden borde ha lämnat mina läppar tidigare, men i min värld passar de även idag. Att finnas är att vara och det kan ingen ta ifrån oss, vare sig våldsverkare eller skröpliga kroppar. I min värld finns du och det står mig fritt att relatera till dig och minnas det du betytt för mig. Samtidigt känner jag en förhoppning att du kan leva kvar i det du delat med dig av och kanske att du t o m ger ditt stöd från en annan dimension.

Låt mig återgå till planeten jorden i det skick vi gemensamt skapat den nu. Du var intresserad av bilar, Veesui, och kanske lite väl intresserad av snabba hastigheter. Min sista kontakt med dig handlade om att du tittade på en begagnad Mitsubishi åt mig. ”Det vore bättre att köpa en Golf” sa du och nämnde andrahandsvärdet. Nu har jag en begagnad Golf och får därför anledning att tänka på dig mest varje dag.

När jag har svårt att sova på natten lyssnar jag ofta på dina inspelade meditationer. De är för bra för att somna ifrån, men efter en eller två brukar jag må så gott och somna.

Jag har så mycket att tacka för. Det fanns ingen hejd på din generositet. Du ville bara ge och ge och ibland var det svårt att sätta punkt på kurserna. Det hade varit idé att ta med pyjamasen ibland.

Vi fick fantastiska manualer med oss hem, så att vi kunde upprepa det vi lärt oss tillsammans med vänner. Jag frågade om vi skulle undvika att de kopierades och spreds okontrollerat. ”Låt dem spridas”, sa du. ”Ju fler som kan få upplevelser av hur det är att hitta hem till sin källa, desto bättre!” Med tiden hade jag samlat en hel bunt med dessa fantastiska verktyg och jag var glad att de lockade min mest upptagna kompis att besöka mig. Vi mådde alltid toppen när vi testat manualerna på varandra.

När vi bytte tjänster fick jag alltid mer. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fick. Det betydde att jag kunde se ett ljus i mörkret av sjukdom och isolering. Jag blev så kaxig av allt jag lärde mig på kurserna att jag försökte klämma in det kunskapspaketet i en bok, som jag egentligen bara skulle skriva efter andra nytänkares idéer. Somliga upplevde nog dig som kaxig, men bakom fanns en stor ödmjukhet. Därför gladde det mig extra mycket när vi började smida planer på ett gemensamt bokprojekt och jag längtade intensivt efter att få sätta tänderna - eller händerna -  i det arbetet. Det var roligt när vi äntligen träffades för att komma igång och den intervjun finns t o m inspelad på video. Du och jag satt framför tavlan som jag lovat skänka till din kommande kurslokal. Erbjudandet kvarstår. Den kvällen lovade du stå till tjänst ifall jag skulle få relationsproblem med min kära Leif, som du tyckte var ett bra kap. Här handlar det väl om att glömma andrahandsvärdet och ge sig hän, eller?

Den allra första kursen handlade om att bli levd av livet. Fanns det någonting jag önskade högre än just det? Samtidigt kan man ju undra om det är möjligt att leva utan att bli levd av livet. Livet består ju av så mycket. Kan man bli levd av livet ända in i döden? Är det först då som det verkligen står klart vad livet är? Jag gissar att du vet svaren på dessa frågor nu. Där du är finns ingen död. Jag är så tacksam att du inte är död, Veesui. Vi är några som gjort en symbolisk insamling för att understryka det. Vi vill att du ska leva kvar här hos oss genom att dina idéer och projekt fortsätter att manifesteras. Det är nog så bra om dina meditationer kan nå ut till fler och ännu bättre om vi som tagit del av den kunskap du fört ut på kurserna kan se till att göra bruk av den. Tack för allt! Tack för att du finns, Veesui!