Det är inte alla som vet till hur stor procent de skruvat till det för sig själva. Vi kallar det för ödet, tur, otur och stjärnkonstellationer, men så vitt jag förstått kan vi dra fram det positiva i varje stjärntecken och ju mer vi utvecklas desto svårare blir det att utläsa vad det är som gäller. Mina hus och planeter sa visst att jag hade bra bokarma och det har jag tagit till mig eller fått skörda som uppfyllande profetia. Sen jag flyttade hemifrån har jag gillat alla mina bostäder. Somliga har kommit till mig på magiskt sätt. Det här fina huset som följde med samboskapet fick vi till ett bra pris, vilket gjorde att vi kom under den smärtgräns vi satt upp. För samma summa kan man få en tvåa i Stockholm. Här sitter jag nu i mitt torn och kan blicka ut över Mälaren medan utsikten bakåt är alla mina ateljéattiraljer och bara det är inte alla förunnat. Det är endast den där övernattningslyan i Stockholm som också ska till för att göra det perfekt. Och en trädgårdsmästare. Och en städerska. Ja, vi är nog uppe i procenten här också.
Jag unnar mig att ha det bra till en sjundedel. Resten är ett undermedvetet program som strular till det och drar ifrån. Det säger väl något trams om att jag inte är värd att ha det så bra som jag tror att jag behöver ha det för att vara nöjd. Jag ansökte hos en stiftelse om medel till att få utöka mina coachkunskaper med något som samhället värdesätter. Med alla kostnader för resor och boende kom jag upp i 72 000 kr. Kanske sökte jag 70 och fick 10. Visst är det bra – 10 000 kronor - men vad räcker det till? Jag kan ju inte åka på semester för pengarna eftersom jag ska redovisa att de gått till syftet med ansökningen.
Min nyinköpta bil har jag stundtals inte kunnat använda till ens en sjundedel, men kanske har jag lyckats sluta oroa mig för nästa stora utgift ca en sjundedel av tiden. Rekordet är i alla fall att få hämta ut bilen från märkesverkstaden och ha med sig en lapp i handen där det står att kostnaden för ett batteribyte uppgått till 3500 SEK!
Nu börjar det lukta fiendeland. Egot vill alltid ha rätt och nu vill det ha rätt om att jag är en olycksfågel. Farligt! Farligt! Fiendeenergier måste skickas tillbaka där de hör hemma. Ibland tycker jag att ett stort svart hål i universum är en lämplig plats. Andra gillar imaginära brasor. En granne har lärt sig en formel som han säger inom sig själv när han kommer på sig med att ge näring åt ogräs.
Jag försöker numera mentalt och känslomässigt kliva in i de rum jag verkligen vill vara i och gotta mig åt de vibrationer som finns där. En bra stund att göra det på är när jag sitter vid vibemaskinen (Quantum Pulse). I sommar ska jag vistas några dagar i ensamhet i Abisko. Då tänkte jag passa på att spela in min egen guidning på mp3-bandspelaren. Vidya har visserligen gjort många inspelningar som är jättebra, men en norrman skrev en gång en bok om att den egna rösten tar bättre.
Man kan ruskas om av olika input. Då och då kommer ett mejl som handlar om hur världen ser ut när vi förminskar den till 100 personer. Det är en värld där 70 personer inte är vita, kristna eller förmögna att läsa och något fler har inte mat för dagen, tak över huvudet, kläder på kroppen och något att äta just idag. 6 nordamerikaner äger 59 % av världens rikedom. Där står även om 500 miljoner som lever i rädsla för krig, tortyr, den fångnes ensamhet och svält och summan av kardemumman är att man ska känna sig så otroligt tacksam för det man har om man har något.
Jag blir nog mer beklämd än tacksam, uppriktigt sagt. Ett slags illamående lägger sig över mig i flera dagar. Den här sjukan har kommit och gått sen jag var mellanstadieelev och läste om befolkningsexplosionen i tidningen Vi. Då ville jag bli generalsekreterare i FN för att göra någonting åt saken. Sen fick jag lära mig att världen är som vi själva är och att vi måste börja med oss själva. Den här grannen som läser ramsor tror starkt på att varje noja han släpper iväg har stor betydelse för det kollektiva medvetandet. Det örat lyssnar jag gärna på. Om jag erövrar de sex sjundedelarna har jag hjälpt världen. Nu har jag något att leva för.