Varandets oändliga lätthet

Vägen hit har varit lång och krokig, den har fört mig både upp och ner, hit och dit, fram och bak.

Ofta har den varit väldigt ensam, men jag har aldrig lidit av ensamheten, snarare bjudit in den.

Har oftare skytt andras sällskap. Kanske trivs jag för bra i min egna värld. Där finns inga hårda ord, bara stjärnklara nätter och daggvått gräs. Kärleken gror där oavsett hur hårt vinden än blåser.

Stormarna drar fram över himlen och slätar ut rynkorna i mitt ansikte, i håret har fåglarna byggt bo och i mina stövlar häckar svalorna om vårarna.

Trollet i mig vill springa barfota på den snötäckta marken och strunta fullständigt i vad förnuftet säger. Kylan biter i kinderna och snön känns som florsocker under mina fötter.

Snubblande skrattar jag av förtjusning när jag plötsligt står öga mot öga med en varg. Vi tumlar runt på marken och jag får en stor våt kyss mitt på munnen, mums.

Jag känner lätthet, värme och en obeskrivlig frihet. Här finns inte längre några hinder, allt är öppet, allt är här och nu, allt är möjligt.

Min kropp flyter ut över kanterna och plötsligt ser jag allt med nya ögon, med varandets ögon.

Jag finns inte längre, det som en gång var "jag" är nu överallt, en del av alltet, inga fler begränsningar, inga fler du och jag, vi och dom, bara ett enda stort VI. Det är det enda som återstår av det som en gång var jag.