Spindeln har en total tillit till att allt fungerar, att det verkligen ska komma en tråd när hon eller han kastar sig ut i luften. Det heter: "For a web begun . Gods sends the thread" Det här är faktiskt något som jag lärde mig på en kurs vid namn "Yes to Success" för många år sedan och 2007 blev jag påmind om det av företagscoachen Tomas Enhager. Han sa:
"Spindeln kan böna och be och leta och hoppas hur mycket som helst att det skall komma spindelväv ur rumpan, men det gör det inte förrän hon sätter fart med att bygga sitt spindelnät. Antingen sätter hon fast en liten klick på grenen där hon sitter och sen hoppar hon ut och förlitar sig på att det skall komma så mycket spindelnätsväv som hon behöver. Snabbt får hon fatt i något nytt, ett löv, en gren eller ett grässtrå och klättrar upp och tar ett nytt skutt. Men hon kan också själv sitta kvar på grenen och slänga ut nättrådar och lita på att trådarna fastnar någonstans och när väl den fastnat, så springer hon iväg åt ett håll och gör samma sak igen. Hon sätter de här förankringslinorna och sedan är det dags att spinna trådar mellan dem.
Den där tilliten till att resurserna kommer är något som jag tycker att vi borde ta till oss ännu mera, att vi verkligen har det vi behöver i alla sammanhang. I synnerhet mot bakgrunden att vi använder en liten del av vår totala kapacitet. Vi behöver lita på att vi har inom oss det vi behöver, t o m att det finns mycket mer mental kapacitet för att lösa alla problem, förverkliga drömmar och bli den vi är. Det som hindrar oss är våra tankar om oss själva, våra gamla inprogrammerade begränsningar som vi tillåter finnas kvar och ibland till och med förstärker. Vi tillåter begränsningarna att ta över i stället för att lita på att vi har en inre kapacitet att tillgå i alla möjliga olika situationer."

När jag var inne i Mina Dokument idag hittade jag berättelsen om spindeln och ville genast ta med den i bloggen. Först sedan jag börjat fixa med texten, som var lite slarvigt skriven, kom jag på att jag fått fatt i något jag inte förlåtit. Jag skrev nämligen ihop en hel bok efter att ha intervjuat Tomas Enhager och en kollega till honom i coachbranschen och det jag stötte på var bara ett utdrag baserat på min första avlyssning av en av flera intervjuer. Bokarbetet tog mig fem månader och eftersom vi skulle dela på intäkterna när de kom har jag aldrig fått någon ersättning. Intäkterna kom aldrig. Samarbetet mellan de två coacherna fungerade inte och båda tappade inspirationen för projektet. Den andra coachen gav ut en egen bok med hjälp av en annan kvinna, som inte var så ilsken som jag var vid det laget. Den senaste förläggaren som hade "vår" bok till påseende, tyckte att jag skulle skriva en egen bok i stället. Luktar det oförlåtet?

När jag senast gav mig i kast med "The Healing Codes" läste jag om en man som helade sin migrän genom att bearbeta alla saker som han inte förlåtit. Ofta kunde en nutida besvärlig situation med frun eller en kollega härledas tillbaka till liknande situationer från barndomen och först sedan han fått bukt med de laddningarna kunde han få sina hälsovinster. Vi är väl många som känner till dessa sammanhang, men jag är nyfiken på alla sätt som säger sig ge bot genom självhjälp.

Att jag kände mig felaktigt behandlad av mina s k samarbetspartners i bokskriveri kan säkerligen spåras till situationer i barndomen. Det var t ex ett stort lidande för mig när min nyfunna "bästis" på lågstadiet började leka med en annan flicka och tillsammans retade de mig för mitt "hästgarv". Det fungerade inte att leka tre ihop. Jag lade ner en massa energi på att skapa en klubb åt oss och två till, men det rann ut i sanden. Mitt namn i klubben var Amiral Påfågelöga och mitt märke var Dödskallefjärilen. Vem brydde sig?
Det var i tredje klass, som jag förflyttades till en klass ihop med bilskjutsbarnen och led jättemycket av att min "bästis" roade sig i vår gamla klass. Jag kände mig dissad, som ungdomarna säger. I fyran kom bästisen och jag ihop igen och blev till sist så "tighta" att folk inte kunde skilja på oss två. Äh, jag får väl grunna på det här med förlåtelsen och vilka sår som finns kvar. Jag menar känna. Seriöst!

I lördags gjorde en kompis "terapi" på mig och då kom det fram hur arg jag varit på en sjuksyster på BB, när jag var kuvösbarn. Inte visste jag att det var den där sköterskan jag varit arg på i hela livet! Sen fick jag kontakt med "Tingeling" i hjärtat och Piff och Puff hjälpte mig med spänningarna i magtrakten. Nästa dag kräktes jag och var magsjuk. Kanske var det reningen från "terapin".
Den här formen av terapi har jag lärt mig genom att själv gå på terapi hos en man i Sundbyberg och sen lärde jag ut det till kompisen och vi har gjort det på varandra. Jag brukar lägga till lite hyposyntes för att göra det ännu bättre. Det är häftigt och bygger på att vi har alla lösningarna inom oss själva. Vi är som spindlar! Jag har t o m gjort mitt terapi-hopkok på Vidya! En bra sak med hyposyntesen är att det finns dörrar öppna för andra bra metoder.

Idag har i alla fall Tomas Enhager hjälpt mig med ett bra ämne till bloggen och fler finns i mitt digra material. Det kan ju hjälpa upp förlåtelseprocessen. I kväll kanske Saint Germain inspirerar. Tjingeling!