En av de saker jag brottas med i detta liv är de så kallade orättvisorna mellan man och kvinna. Redan som tonåring blev jag helt galen av ilska när min pojkväns pappa påpekade att hans son inte längre behövde städa eller tvätta - han hade ju mig! Mönstret har fortsatt och jag har gått igång på det mesta som jag sett som skillnader mellan könen. Jag har städat och plockat efter min sambo med argt sammanbitna käkar. Ilska har varit min drivkraft, liksom när jag engagerade mig i ett projekt om genusfrågor då jag jobbade som förskollärare. Jag störde mig t ex på tendensen att kalla livliga flickor för "pojkflickor" men aldrig en stillsam pojke för flickpojke. Flickorna hade tillgång till hela färgskalan, medan pojkarna absolut inte kunde bära rosa eller lila kläder utan att bli kallad för tjej. Jag tyckte så mycket var orättvist, men så länge jag dömde någon för orättvisan så tvivlar jag på att jag åstadkom någon förändring...

Så här mitt i mammatillvaron känns det ibland som jag är uppkopplad på ett nät där allt kvinnor upplevt genom tiderna finns lagrat. Det är överväldigande känslor som drar omkull mig och jag identifierar mig totalt med alla kvinnor som blivit förnedrade, förföljda, misshandlade, avrättade osv. Det är som om allt detta blivit än starkare sen jag blev gravid igen. Tyvärr är det oftast min älskade sambo, som finns i min omedelbara närhet som får sig en skopa av mig, han blir beskylld för att jag känner som jag gör och då har jag helt glömt bort att det jag känner bara är känslor. Känslor som kommer och går, som kan finnas där utan att jag går in i tankar och historier kring dem. Om jag bara känner känslorna och ser på dem så skingras de också lika fort. Men när jag tror att det finns ett jag som blivit utsatt för något, som blivit orättvist behandlad, då håller jag bara fast känslorna och till och med förstärker dem. Inte på något sätt hjälper jag till att befria mig själv, eller någon annan i den här världen för den delen. Jag fortsätter att hålla mig själv fången i skuld. Denna skuld, som enligt En kurs i mirakler inte ens existerar.

Så länge jag inte gör något med kärlek kommer aldrig någon förändring att ske. Om jag beskyller någon för skillnaderna mellan könen, dömer och hatar, vart kommer jag på det?

Jag har fått jobba en hel del med att acceptera min lott i livet. Min starka magkänsla att bara finnas till för min dotter, amma och sköta och bara svara på hennes behov, krockade så totalt med mitt ego, som ville göra andra saker, som kände sig berövat på sin frihet. Och när jag känt mig fängslad i mammarollen har jag skyllt det på min sambo... Mitt lilla ego har sett snett på hans "större frihet" att kunna gå som han vill.

Här mitt i jämställdhetssoppan, med man, ettåring och gravidmage ligger alltså en ilska och pyr under ytan och mycket sipprar ut. Men allt jag möter sker ju av en anledning. Jag har något att titta på hos mig själv. Jag har, i min vardag, tusen möjligheter att göra upp med mina gamla mönster, släppa taget om dem. Sluta identifiera mig med den lidande martyren till kvinna. Min dotter öppnar mina ögon. Vissa dagar, när jag och Bitterfittan är ett och jag mest står och morrar, kan det räcka att hon betraktar mig med sina stora kloka, utforskande ögon för att jag ska se hur befängt jag beter mig. Det är som om hon påminner mig:

Om jag vill se en förändring i världen måste jag själv vara den förändringen.

Det är den här världen som får orättvisor att tyckas verkliga och jag är ett offer bara om jag tror på den tanken. Jag tar ett djupt andetag och tar in orden ur En kurs i mirakler:
"Jag är ansvarig för det jag ser. Jag väljer de känslor jag upplever, och jag bestämmer det mål jag vill uppnå. Och allt som tycks hända mig ber jag om, och får som jag har bett."
Jag vet ju detta.. (även om jag ofta, ofta måste påminna mig själv). Jag vet för att allt inom mig känner att det är sant, att allt jag möter här har jag själv projicerat. Den här världen är för knasig för att vara verklig. Vi kan alla välja, att sluta döma varandra och det vi möter, vi kan se att det alltid är oss själva det handlar om, att vi har något ohelat som vill bli sett och omhändertaget.
Jag måste börja med mig själv. Puh, det är sant. Och frågan är hur länge jag ska förhala det hela. Varför inte börja NU?